Hmm
Hej kära dagbok.
Idag tänker jag koppa in en bit från Miriams resedagbok:
"Nu är det alltså bara 3 månader kvar. Så GALET lite, får panik varje gång jag tänker på det, drömmer mardrömmar om hur ingen bryr sig när jag kommit hem och hur tråkigt Stockholm är, men sanningen är att jag faktiskt längtat hem lite, att ge Stockholm en ny chans och utforska allt spännande som jag missat och inte orkat leta efter när jag bodde där. Men betoning på haar längtat, nu har jag som sagt panik ingen. För guu va det går upp och ner, hemlängtan, dör bara av tanken på att åka hem och sen hemlängtan igen, oftast är det dock bara ren panik?. Har vant mig vid att kunna åka till alla möjliga roliga platser bara någon timma bort från stan och har vant mig vid att det finns miljoner skojiga affärer och kaféer. Att ha pengarna har jag vant mig vid också (tack csn!)? varför skulle jag då vilja åka hem och vara pank, och ha massa jobbiga måsten som skaffa jobb, skaffa körkort, bestämma vart och vad jag ska fortsätta plugga.. ORKAR INTE.. var så skönt att skjuta upp på allt sånt jobbigt.."
Jag tycker det var skönt att hon tänker samma som jag gjorde, i synnerhet det där med att ingen ska bry sig och well... det gjorde ingen direkt. Jag kände också att det skulle bli kul att "återupptäcka" Sverige/Stockholm lite, som att liksom börja om, men det gick ju åt pipan. Så nu har jag funderat på vad jag borde göra, om jag borde satsa på att dra igen. Det som har varit på kartan förut är ju självklart Japan, och sen något engelskttalande land. Jag vet inte hur jag känner inför Japan egentligen. Det verkar ju galet sweet. Men hur jobbigt vore det inte att gå igenom det igen, att komma till ett land där man inte kan språket, och sen bygga upp från början, det blir ju som Spanien allover again, fast med ett sjukt mycket svårare språk, och mina föredetta japanskakunskaper är gone. I ett engelsktalande land kan man ju språket från början, där kan man ju endast jobba och behöver inte plugga. Japan har ju altid varit drömmen, men hmm. I natt drömde jag att min klass, tror det var gymnasiet, skulle öva på katakana och dom var utskrivna helt konstigt och jag har ju glömt bort all katakana och minns bara hiraganan och då kändes det bara ååh vad jobbigt. Eh. Nä, nu ska jag tänka på detta.
Hepp.
Idag tänker jag koppa in en bit från Miriams resedagbok:
"Nu är det alltså bara 3 månader kvar. Så GALET lite, får panik varje gång jag tänker på det, drömmer mardrömmar om hur ingen bryr sig när jag kommit hem och hur tråkigt Stockholm är, men sanningen är att jag faktiskt längtat hem lite, att ge Stockholm en ny chans och utforska allt spännande som jag missat och inte orkat leta efter när jag bodde där. Men betoning på haar längtat, nu har jag som sagt panik ingen. För guu va det går upp och ner, hemlängtan, dör bara av tanken på att åka hem och sen hemlängtan igen, oftast är det dock bara ren panik?. Har vant mig vid att kunna åka till alla möjliga roliga platser bara någon timma bort från stan och har vant mig vid att det finns miljoner skojiga affärer och kaféer. Att ha pengarna har jag vant mig vid också (tack csn!)? varför skulle jag då vilja åka hem och vara pank, och ha massa jobbiga måsten som skaffa jobb, skaffa körkort, bestämma vart och vad jag ska fortsätta plugga.. ORKAR INTE.. var så skönt att skjuta upp på allt sånt jobbigt.."
Jag tycker det var skönt att hon tänker samma som jag gjorde, i synnerhet det där med att ingen ska bry sig och well... det gjorde ingen direkt. Jag kände också att det skulle bli kul att "återupptäcka" Sverige/Stockholm lite, som att liksom börja om, men det gick ju åt pipan. Så nu har jag funderat på vad jag borde göra, om jag borde satsa på att dra igen. Det som har varit på kartan förut är ju självklart Japan, och sen något engelskttalande land. Jag vet inte hur jag känner inför Japan egentligen. Det verkar ju galet sweet. Men hur jobbigt vore det inte att gå igenom det igen, att komma till ett land där man inte kan språket, och sen bygga upp från början, det blir ju som Spanien allover again, fast med ett sjukt mycket svårare språk, och mina föredetta japanskakunskaper är gone. I ett engelsktalande land kan man ju språket från början, där kan man ju endast jobba och behöver inte plugga. Japan har ju altid varit drömmen, men hmm. I natt drömde jag att min klass, tror det var gymnasiet, skulle öva på katakana och dom var utskrivna helt konstigt och jag har ju glömt bort all katakana och minns bara hiraganan och då kändes det bara ååh vad jobbigt. Eh. Nä, nu ska jag tänka på detta.
Hepp.
Kommentarer
Trackback