Callgirl

jag hade bestämt att inte blogga idag och bara sitta och skriva. har inte ens börjat. jag får en klump i magen när det gäller både mamma och pappa nu. mamma kan bara inte fatta varför jag och arvid umgås när vi gjort slut. men vad tror hon egentligen? när man varit tillsammans med nån så pass länge som vi varit och älskar varandra mer än allt men bestämmer att man måste göra slut, ska man bara sluta ses då? vi klarar oss inte utan varandra. det skulle aldrig funka. jag behöver vara med honom, och jag behöver kunna ställa frågor hela tiden. jag behöver höra honom säga att jag fortfarande är den finaste och sötaste och underbaraste han vet och att han älskar mig, annars skulle jag inte klara det här. det är inte därför vi gör slut. det är inte för att han tröttnat, för att han inte älskar mig, för att han vill vara ensam, det är för att vårat förhållande sårade honom, för det inte funkade som det ska mot slutet och vi bråkade över förhållandesaker som antagligen kommer försvinna nu. vi behöver varandra precis lika mycket som vi gjorde förra veckan.

pappa har blivit uppsagd från sitt jobb, efter 35 år. han och massa andra var tvungna att gå. till och med 31 juli får han jobba där. jag får en stor klump i magen när jag tänker på det, jag tycker så synd om pappa. jag vill gråta. jag vill inte att någonting ont ska hända honom, jag vill skydda honom från allt, just nu känner jag världens hemskaste maktlöshet och jag vill bara gråta och skrika. vill ringa honom men vet inte vad jag ska säga.